Om ni missade lördagens manifestation eller vill njuta av den igen så finns den tack vare goda krafters hjälp nu på YouTube. Under bildklippet finns också Moder Christas tal.

Moder Christas tal vid Ljusmanifestation Christinehof 3 nov 2018:

Det är vackert med ljuset i mörkret. Vi är alla med här och skingrar mörkret. Det viker undan, är maktlöst inför våra facklor och marschaller. Johannes evangeliet säger så om Ordet, visheten: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

I ljuset blir tingen synliga, det går att avgöra vad som är verkligt och vad som var skuggor och fantasier. Kunskap och vishet upplyser vårt förstånd. Vi kan dra slutsatser och välja väg.
D.v.s. om vi har tålamod nog att försöka se hela bilden och att lyssna på de som vet och har erfarenhet.

Den förre påven Benedikt sa att det finns en plats där troende och ateister möts: i tvivlet. Det är en plats som också är bra att besöka också när det gäller framsteg och utveckling. Erfarenheten, vår mänskliga historia lär oss att vi lätt tjusas av det som lyser och glittrar. Att vi har så svårt för att tänka efter före.

Det som händer här hos oss just nu är en sån bild för detta. Vi har som mänsklighet behov att ändra väg och riktning. På många sätt föröder vi vårt hem i kosmos och det med en fart som skrämmer.
Vi hoppas på lösningar som så lite som möjligt påverkar vårt dagliga liv. Och ser då inte alltid på hur lös sand många tekniska lösningar vilar på.

Just nu har vi hos oss två unga män som med entusiasm talar om att de har funnit en väg at rädda jorden och de inbjuder Sverige att vara med på detta, denna gröna revolution som de kallar det. Med hjälp av jätte batterier som kan lagra energi från vindkraftverk och solceller, ska mängden fossilt bränsle minskas drastiskt. Det är en förförisk idé. Den verkar ren och utan bieffekter. I alla fall så länge vi låter oss förledas att endast se den del av processen som börjar med vanadin och slutar med batteriet. När vi lyssnar på dessa företagare försöker de sälja sin idé just så. I de samtal de bjuder in markägare till vill de visa på en gruvteknik och en framtid som inte har några osäkerheter alls. Idag har fula dagbrott där kol eller guld brutits förvandlats till natursköna områden. De tror att vi lever ett liv utan ögon och öron, utan att ha lärt känna den plats som är vår. Och den bild de målar upp av hur de tänkt sig själva brytningen och anrikningen av alunskiffer för att få fram det efterlängtade vanadinet finns bara i deras huvuden. Inga referenser ges, ingenting som bekräftar deras visioner och deras försäkringar om att de endast lånar vår mark och återlämnar den återskapad. Vi kommer knappt, säger de, att märka att dagbrotten är där bakom skogskanten.

Den bild som kom för mig när jag funderar över detta härstammar från Daniels bok i det första testamentet.

Där berättas det om en dröm som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade. I den såg han en jätte staty, mäktig och starkt glänsande. Huvudet var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn men så längst ned, det hela denna mäktiga koloss vilade på: fötter av järn och lera.
I Nebukadnessars dröm lösgörs en sten som flyger fram och träffar statyns fötter och krossar dem. Hela statyn faller samman och krossas, och det sprids som agnar för vinden och står ingenstans att finna.

De finaste planer kan ha den största svaghet och här i företagets Scandivandiums fall, i David Minchins och Alex Walkers vision, är det brytningen av alunskiffer och anrikningen av vanadin. Deras hållbara klimatsmarta Skåne-projekt vilar på en miljöförstörande grund; att skövla och förstöra genom djupa dagbrott i en miljö där växelverkan mellan människor och djur och natur funnit en klok balans, en fruktbar jordbrukstrakt, där det finns ett fungerande näringsliv, natur- och skönhetsvärden, platser för människor att vila och rekreera sig på. Det är märkligt hur snabbt de i sina presentationer tar sig förbi denna fas av projektet för att tala om vinsten med vanadin.
Vi vet att det i dagsläget inte finns några säkra sätt att bryta vanadin. I dagsläget finns tvärtom den bittra erfarenheten av hur vanskligt det är att bryta alunskiffer och anrika de mineraler som finns bundet i den. En insikt som leder olika grupper till att motionera för ett förbud av brytning av alunskiffer. Vi har i dag områden med förstklassig åkermark, vi har bra vatten, vi har inte mycket bullrande industrier eller sådana som förorenar luften. Vi har ett Österlen och ett Skåne vi älskar och är stolta över, vår änglamark som vi vill bevara för efterkommande släkten.
Därför säger vi stopp, vetoNu. Vi är som stenen i kungens dröm. Den flyger fram ur marken här för att visa på Skåne-projektet stora svaghet. Det som gör det omöjligt att få genomföra.