Arne Müller 2022-02-08 på Facebook

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag blev irriterad när jag läste Beowulf Minings ”Kallak update” som skickades ut igår. Det är inte så att bolaget sprider direkta osanningar, men däremot finns det en rad punkter där man glider på sanningen och undviker att ge fullständig information. Flera av dessa frågor har jag skrivit om tidigare, därför tänkte jag nu bara kommentera en fråga: Hur bra är egentligen järnmalmen från Kallak?

En uppgift som återkommit många gånger i Beowulfs pressmeddelanden är att halten i det järnmalmskoncentrat som gruvan kan leverera är högt (”market-leading 71.5 per cent iron magnetite concentrate”). Om vi utgår från att företagets analyser är korrekta så är detta ett högt värde som kommer att göra att företaget får ett betydligt högre pris än det som betalas för standardkvaliteten på världsmarknaden (62%).

Men nog så viktigt är förstås hur mycket järn det finns i den malm man räknar med att bryta. Detta är en uppgift som finns på bolagets hemsida, men som jag inte har sett i de skrivelser som bolaget skickat till regeringen eller i den här typen av lägesrapporter. I den mer noggrant kartlagda delen av fyndigheten (känd/indikerad) är järnhalten 27,8 procent. I den mer osäkert kartlagda delen (antagen) är halten 27,1 procent. Så det är drygt en fjärdedel av det man plockar upp ur backen som är järnmalm. Hur står sig detta värde i förhållande till de järnmalmsgruvor och intressanta fyndigheter som finns i Sverige? Jag ägnade en stund igår åt att kolla detta.

Enligt LKABs rapport över mineraltillgångar från 2020 ser det ut på följande sätt i bolagets fyndigheter:Kiruna 41,5

Malmberget magnetit 39,1

Malmberget hematit 44,0

Leväniemi 48,9

(Dessa värden baserar sig på uppgiften om Mineralreserv där vissa avräkningar gjorts för bortfall av material som är svårt att ta tillvara)

Gruvberget magnetit 55,2

Gruvberget hematit 55,4

Mertainen 36,5

En gruva som har tydliga likheter med Kallak är Kaunis Irons gruva i Kaunisvaara. Enligt en artikel i tidningen Mining Tehnology är halten där 32,7 procent, d v s märkbart högre än i Kallak.Det finns planer på en återstart av gruvan i Dannemora. Järnhalten är 39,2 procent.

Det finns ytterligare ett gruvprojekt som kommit rätt långt på vägen mot att dra igång verksamheten. Nordic Iron Ore vill återstarta verksamheten vid två gruvor utanför Ludvika. I den bättre kartlagda delen (känd, indikerad) är halten enligt bolaget 36,2-41,7 procent i den inte lika väl kartlagda delen (antagen) är halten 35,5-38,4 procent.

Se där, bland de järnmalmsgruvor och kända järnmalmsfyndigheterna i Sverige så är Kallak den som har lägst halt av järn. Det gäller att vara försiktig med att dra jämförelsen för långt. I underjordsgruvor behövs en högre halt för att det ska vara lönsamt att utvinna malmen. Men gruvorna runt Svappavaara och gruvan i Kaunisvaara är dagbrott och därmed mer jämförbara med fyndigheten i Kallak.

Betydelsen av detta är att det måste brytas mer malm för att producera en viss mängd rent järn. En rimlig jämförelse är gruvan i Kaunisvaara som också är ett dagbrott. För att producera en miljon ton behöver det brytas 3,05 miljoner ton malm i den gruvan. I Kallak skulle det ha krävts 3,59 miljoner ton. I allmänhet innebär en större mängd bruten malm i ett dagbrott också att en större mängd gråberg måste plockas bort.

På senare tid har Beowulf Mining också lyft fram att fyndigheten troligen är betydligt större än vad man angett i sin ansökan om bearbetningskoncession. På bolagets hemsida finns det uppgifter för vad bolaget tror om halterna i denna del av fyndigheten – 20-30 procent.

Det finns många faktorer som avgör om en fyndighet är lönsam att utvinna. Men en av de faktorer som är viktiga är förstås halten av metall i den malm som ska brytas. Det är värt att lägga märke till att Beowulf Mining så systematiskt undviker att prata om just denna viktiga siffra.

Beowulf Mining plc (”Beowulf” or the ”Company”) Kallak Update