Samtal med en nestor

Göran Gustafsson är nestorn i vetoNu:s nätverk. Detta är hans femte aktivistperiod sedan starten i mitten på -70talet. Samtidigt som vi är väldigt glada över att han med sina kunskaper finns med i motståndet så personifierar han problemen med den nuvarande minerallagstiftningen. Olika lycksökare har under mer än 45 år kommit och gjort anspråk på det som finns under jorden i Skåne. Och det kommer att fortsätta så länge ingen ändring av lagstiftningen kommer till stånd.

Vi träffas hemma hos Göran och Christina Gustafsson på deras gård utanför Tomelilla.
Görans naturintresse startade tidigt berättar han.

– Jag sprang mycket orientering som tonåring, man sprang ut tidigt på morgonen och då stod det en älg där på en mosse. Då blev man ju intresserad.

Under uppväxten i trakterna kring Tranås åkte han mycket skidor, han var ute i naturen och rörde sig. Bakgrunden stod att finna i att fadern var av bondesläkt och alla hans bröder var bönder, även om pappan själv blev polis.

–Mamma hade gått realskolan men fick inte studera vidare utan var tvungen att börja jobba. Men jag minns att hon hade ett sånt där herbarium, som man gjorde i skolan på den tiden. Och hon var intresserad av växter och blommor. Vi var ofta ute i naturen hela familjen och hade med fika.

Sin första kamera fick Göran tag på redan som 10-åring, när brodern som börjat jobba och tjäna pengar redan hade hunnit kassera den.

–Min bror började jobba direkt efter skolan och jag som skulle läsa vidare hade ju inga pengar. Han köpte nya grejer hela tiden.

Till Lund kom Göran 1962 för att plugga och gick redan på den tiden med i Naturskyddsföreningen. Han läste och valde själv olika ämnen på universitetet som man kunde då.

–Jag läste matte för det kunde man ju använda till det mesta, det skulle man ha som naturvetare.

Han byggde på med fysik och astronomi och till och med konsthistoria, som inte avslutades dock.

–Det blev för mycket tentor att hinna med i de andra ämnena.

Med Naturskyddsföreningen kunde Göran komma ut i naturen, på deras exkursioner. Fågelintresset fanns tidigt och på den tiden åkte fågelskådarna tåg från Lund till Falsterbo och Skanör.

Men Dalby och havet var platser som ofta frekventerades på egna utflykter.

–Bebyggelsen hade inte kommit så långt då, det fanns fina fågelmarker runt omkring Lund.

1968 hade Göran blivit färdig matte- och fysiklärare och fick tjänst på en högstadieskola i Simrishamn och då gick flytten till en lägenhet i Tomelilla.  Efter några år bildades naturskyddsföreningar i de flesta skånska kommuner och Göran blev ordförande för Österlen.

Kontakten med det första gruvbolaget kom med Boliden som inmutade flera tusen hektar i mitten av 70-talet, för att bryta alunskiffer och utvinna uran. Från Onslunda upp till Andrarum där de skulle göra dagbrott på ytor som var 100 x 100 meter och 100 meter djupa.

–Där skulle de bryta och mala ner skiffern, sedan laka ur uranet och lägga tillbaka de vittrande resterna direkt ner i hålen. Under alunskiffern finns sandsten med rörligt grundvatten och risken att detta grundvatten skulle förorenas var uppenbar. Kommunala vattentäkter och enskilda borror i sandstenen förser både människor och djur med rent vatten.

När kommunen skulle ta ställning till detta var det ett enhälligt ja, baserat på 30 sidors information  från företaget.

-Det var skräckinjagande. Då fick jag sätta mig ner och läsa på. Jag var naturvetare så jag hade ju vissa förkunskaper, men jag kände att jag var tvungen att ta detta ansvar som ordförande i naturskyddsföreningen.

Efter en kort tid bildades det en grupp med människor som bodde i området och som var beredda att lägga ned tid på att engagera sig.

–Alla konstnärer på Österlen var mycket aktiva. Inte minst Ulla Viotti, som flyttat ner till Österlen från Närke , hade erfarenheter från skifferbrytningen i Kvarntorp. De hjälpte till och skänkte tavlor som auktionerades ut så vi fick in lite pengar.

Ett möte ordnades i Onslundas medborgarhus och då kom massor av lantbrukare som skulle beröras av gruvplanerna.

–Vi berättade för dem hur exploateringen skulle gå till och vilka riskerna för bland annat grundvattnet var.

Det satt två lokalpolitiker med från Onslunda och informationen var lika ny för dem som för lantbrukarna.

Efter två års idogt arbete lyckades gruppen med motståndare få politikerna i kommunen att vända helt.

-Vi hade varit runt i alla byarna och informerat om det vi hade tagit reda på. Det blev en stark opinion mot det här.

Gruppen hade tagit ner Bolidens chef för projektet och åkt runt med honom på exkursion i landskapet kring Onslunda och märkte mycket snart att han inte kunde så mycket om förhållandena.

–Vi ordnade också en happening i Tomelilla konsthall där det fanns en tre meter lång tavla från Fyledalen målad för detta tillfälle av konstnären Gerard Nordström i fonden. Några ungdomar kom fram och började fika och ha det jättetrevligt framför tavlan, sedan kom fyra svartklädda herrar med dokumentväskor ledda av Bo Liden in och störde idyllen. De plockade fram borrmaskiner och började mäta och borra i målningen, Göran skrockar glatt vid minnet. Slutligen la de en filt över dem som satt och fikade.

Det hela slutade så småningom med att gruvplanerna blev nedlagda, då det från gruvbolaget inte ansågs ekonomiskt försvarbart.

Kring millennieskiftet kom nästa kampanj då ett litet företag, Geoforum, ville starta zinkgruvor på Österlen.

–Då fick man ju läsa på om zink och hur det såg ut i andra zinkgruvor i landet, säger Göran.

Denna gång var det inte i alunskiffern utan norr om Onslunda på sandstenen, där det tidigare funnits gruvor som bröt bl a flusspat.

Då var många engagerade i motståndet, konstnärer, politikerna som var på tårna sedan tidigare men också kändisar som Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Mikael Wiehe. Det var också då som uttrycket ”nunnan och greven” myntades då både Moder Tyria Antonia från klostret Mariavall och greve Carl Piper engagerade sig i motståndsgruppen Inga gruvor på Österlen.

Motståndsgruppen åkte upp till regeringen och överlämnade en namninsamling på över 30000 namn till näringsminister Mona Sahlin och ordnade sedan stor gala på Christinehofs slott.

–Företaget fick för mycket stryk av opinionen och plötsligt var det inte intressant längre, berättar Göran. Ett beteende som sedan har upprepat sig.

Nästa kampanj runt 2007 som Göran deltog i handlade om en dansk som köpt Gärsnärs slott. Han mutade in sina grannars marker runt Hammenhög, Sveriges bästa åkerjord. Tanken var att öppna dagbrott i skiffern för att komma åt aluminium. Skiffern skulle sedan lastas på tåg och köras till stoppade Barsebäcks kärnkraftvek, där det fanns bra lokaler, där själva utvinningen skulle äga rum. Sedan skulle lakresterna köras tillbaka och tippas i dagbrotten kring Hammenhög.

-Vi bjöd ner bergmästaren och åkte runt med honom i det inmutade landskapet. I varje korsning så stod någon av oss med en gul väst och visade vägen.

Turen avslutades i Gunnarshög där 400 personer satt och väntade.

–Bergmästaren tog inte i hand som han tänkt sig, det var helt enkelt för många, berättar Göran, och stämningen var ganska hatisk. Men dessa planer stöp på att bergmästaren inte ansåg att mannen ifråga hade kunnande eller ekonomi för gruvdriften

Gemensamt för alla kampanjer är att de som sätter igång det hela har dåliga kunskaper om sakförhållandena och missbedömer kunskapen som lokalbefolkningen samlat på sig.

Ännu ett exempel på det var när Shell 2008 kom till de tre kommunerna Sjöbo, Hörby och Tomelilla och skulle utvinna fossilgas genom fracking.

Mönstret från tidigare motstånd gick igen även här. Motståndsgruppen, som kallade sig Heaven or sHell, åkte ut i byarna tillsammans med andra kritiker och informerade om riskerna, inte minst för grundvattnet.

Även här drog företaget sig tillbaka efter provborrning med motiveringen att det inte skulle bli lönsamt.

2018 kom ett australiensiskt bolag till Skåne och inmutade 22 000 hektar av jordbruks- ,natur- och kulturmark i landskapet.

Nu var motivet att Skåne skulle vara med och rädda den aktuella klimatsituationen, via ämnet vanadin som finns i små mängder alunskiffern. Enligt företaget kunde vanadin användas i batterier.

Affärsidén vilade på utopin om en teknik som inte finns och en idé om ”gröna gruvor” utan miljöpåverkan som också är en ren och skär villfarelse. Nu bildades motståndsgruppen VetoNu som åkte runt i byarna och samlade opinonen. Göran Gustafson fick åter ta fram sina handmålade planscher och förklara för lokalbefolkning vilka riskerna är.

Har det då varit värt detta engagemang frågar jag Göran.

–Det tycker jag även om det tidvis varit jättejobbigt. Periodvis har jag varit allergisk mot när telefonen ringde, under Bolidenprojektet ringde den hela tiden. TV kom ner vid ett tillfälle för att i intervjuver om gruvkampen och vackra bilder dokumentera vårt arbete, sedan sände de inslaget klockan sex på midsommarafton!

Bakom varje aktivist finns i de flesta fall en partner, i detta fallet Christina Gustafsson. Hon berättar att hon ofta fått frågan om det inte var jobbigt under perioder när barnen var små till exempel, att Göran åter var tvungen att rycka ut. Svaret kommer utan åthävor.

-Så tänkte jag inte, det var nödvändigt att någon sa något och informerade om riskerna.

Text: Kicki Myrberg
Bilder/tidningsurklipp (där inte annat anges): Göran Gustafsson

Titta gärna igenom Görans bibliotek, inte minst hans senaste genomgång av vilka skador svensk gruvnäring lämnat efter sig i Sverige i Verkligheten bakom den svenska gruvan. (pdf på 21 sidor)