Återvinning av vanadin från stålslagg har nu blivit kommersiellt möjligt.
Just nu håller ett engelskt/australiensiskt företag ”Scandivanadium” på att prospektera efter vanadin på Österlen i Skåne. De har fått omfattande undersökningstillstånd från Bergsstaten(som lyder under Sveriges Geologiska Undersökningar, SGU) på mer än 20 000 ha. Skulle de lyckas genomföra detta och få öppna gruvor innebär det omfattande ingrepp i det österlenska landskapet och stor risk för ödesdiger miljöförstöring.
Omfattande protester bland medborgare, kommuner, länsstyrelser, naturvårdsintressen m fl har kommit till stånd. Men en föråldrad minerallag ger utländska företag enorma möjligheter att prospektera och utvinna mineral i Sverige till nästan ingen ersättning alls till markägare eller Sveriges skattebetalare.
Men detta kan ändras.
Om bara våra politiker och myndigheter sätter miljö- och hållbarhetstänkande först finns nu både de tekniska och kommersiella förutsättningarna att utvinna vanadin på ett sätt som stärker miljö- och hållbarhet genom återvinning. Dessa förutsättningar fanns inte när SGU skrev sin bedömning 2013 – se artiklar nedan. Det vore på tiden att SGU gjorde en uppdatering av denna bedömning utifrån de nya förutsättningarna och därmed kunna styra sin myndighet Bergsstaten med nyare direktiv i miljövänlig riktning.
Så här skrev SGU 2013:
”Stål- och metallindustriavfall
I stålindustrins deponier finns en större mängd av vanadin, främst i stålslagg. Det har i nuläget inte bedömts vara ekonomiskt lönsamt att återvinna detta. Uppgifter om metallmängder i övriga industrideponier är bristfälliga och måste kartläggas mer.
Återvinning i stålindustrin
Den svenska stålindustrin använde 2013 cirka 5,6 miljoner ton metalliskt råmaterial. Omkring 200 000 ton blir kvar efter produktion, i slagg, oxiderat stoft och slam som inte återvinns vid stålverken.
………..
…………
Vanadin i stålslagg
Tillsammans med de huvudmetaller som utvinns finns andra metaller som inte tas tillvara vid stålverken idag. Det är till exempel för att kostnaderna blir för höga eller för att det finns begränsningar i tillgänglig teknik. Ett exempel är vanadin som finns i järnmalm. Den järnmalm som LKAB bryter innehåller drygt 0,1 procent vanadin. SSAB använder i sin tur huvudsakligen sådan järnmalm vid sin stålframställning. Vanadinet hamnar i komplexa oxider i stålslaggen som är svåra att utvinna till kommersiell produkt. År 2013 använde SSAB i Sverige nästan fyra miljoner ton järnmalm från LKAB. Det innebär att slaggen innehöll omkring 4 000 ton vanadin, vilket motsvarar ungefär hälften av Europas behov av vanadin. SSAB undersöker sedan flera år tillbaka möjligheten att återvinna vanadin. Det kräver dock stora investeringar i nya processer och har hittills inte bedömts som lönsamt.”
Men nu, fem år senare, har det skett en kraftfull teknisk utveckling som gjort detta både ekonomiskt och kommersiellt möjligt.
(Notera särskilt den svenska forskningens stora engagemang och betydelse):
Artikel från Process.nordic 25 april 2018:
”Ett steg närmare vanadinverket
(Det finska företaget, min anm) Ferrovan har kommit närmare byggandet av ett vanadinåtervinningsverk i finländska Brahestad. En förstudie är klar och ett beslut väntas senare i år.
Enligt VD Jukka Pitkijärvi förväntas bolaget ta beslut om byggandet av vanadinverket i slutet av året.
Bolaget har beslutat att gå vidare och nu pågår förhandlingar, både med underleverantörer och internationella banker för att kunna få igång verksamheten.
– Det känns väldigt bra men det återstår en hel del att göra. Förhoppningsvis kan vi berätta mer i slutet på året, säger vd:n Jukka Pitkäjärvi till Process Nordic.
Finansieringen beräknas vara klar i september och i november ska alla miljötillstånd vara på plats. Enligt Jukka Pitkijärvi förväntas bolaget ta beslut om byggandet av vanadinverket i slutet av året. Den tilltänkta råvaran är vanadinhaltigt slagg från SSAB:s svenska och finska verksamhet (tidigare Ruukki).
För två år sedan rapporterade Process Nordic om kapplöpningen mellan Boliden och Ferrovan, då kallat Mustavaraan Kaivos, och deras kamp om att lägga beslag på den värdefulla vanadinhaltiga slaggen. Redan då såg det ut som att Ferrovan skulle gå segrande ur striden.
Varje år ger svenska stålverk upphov till stålugnsslagg som innehåller 5000 ton vanadin. Visserligen har vanadinpriset sjunkit de senaste åren, men ändå är den årliga slaggproduktionen värd mer än 600 miljoner kronor. Det innebär att dagens enorma slagghögar är värda många miljarder kronor, och det är pengar som bara väntar på att återvinnas.
På senare år har teknikutvecklingen gått framåt och i takt med att järnmalmspriset sjunkit har investerare sökt efter nya och mer lönsamma projekt. Ett exempel är vanadinåtervinning. Den teknik som Ferrovan använder är en högtemperaturprocess, som tagits fram i ett forskningsprojekt som huvudsakligen varit svenskfinansierat av bland annat av Mistra, SSAB och LKAB.”
Men nu har också de kommersiella förutsättningarna kraftigt ändrats:
Artikel från Process Nordic 26 okt 2018:
”Vanadin på väg uppåt
Marknadsundersökningsföretaget oilprice.com menar att efterfrågan på vanadin ökar kraftigt. Priset har enligt siten stigit med 300 procent de senaste tre åren.
Anledningen är bland annat metallens användning i batterier och bedömare tror att den kommer konkurrera ut litium som den viktigaste batterimetallen. Vanadinet kommer inte ersätta litium i småbatterier utan istället ge möjlighet att bygga stora batterier. Kina uppges nu bygga världens största batteri baserat på vanadin.
Vita huset i USA har angett att vanadin är avgörande för landets säkerhet.
Vanadin är också en viktig legerinsmetall för olika stålsorter, bland annat för verktygsstål. ”
Detta är bl a bakgrunden till Skandivanadiums intresse av att starta gruvbrytning på Österlen. Men om Ferrovan ovan och i samarbete med LKAB och SSAB lyckas med sina projekt så är återvinning av Vanadin ur stålslagg den bästa miljö- och hållbarhetsmässiga lösningen i den nya cirkulära återvinningsekonomin. Något för alla miljöintresserade riksdagsmän och partier att ta fasta på.
Björn Sandberg
2018-12-15