Erfarenheter av alunskifferexploatering i Sverige

Alunskiffrar finns inte bara på Österlen utan också på Öland och i Närke, Östergötland, Västergötland och längs fjällkedjan i norra delen av landet. Skiffern har bildats av sediment på havsbottnar för cirka 400 miljoner år sedan och består av allt som kan hamna där. Det är havets egna bottensediment, erosionsprodukter som kommit från tillrinnande floder eller flyttats av strömmar i havet. Men också alla rester från döda djur och växter som har fallit ner. Ett växt- och djurliv som har varierat kraftigt efter havets temperatur, djup med mera.

Detta är orsaken till att alunskiffern är så komplex och består av ett stort antal ämnen. En stor del är kerogen som liknar kol och kan brännas. Det finns också cirka 5 % svavel samt mindre halter av zink, vanadin, molybden, nickel, kobolt, uran och dess radioaktiva sönderfallsprodukter bland annat radon och radium.
Skifferns innehåll varierar mellan de olika svenska fyndigheterna.

Kvarntorp

I Kvarntorp i Närke bröt man alunskiffer från 1942 och cirka 20 år framåt. Man framställde 100 000 kbm olja för att säkra tillgången av olja och bensin under kriget. Bensinen som kallades Koppartrans tillverkades av skifferns kerogen och var en stor förlustaffär för staten. Mellan 1952 och 1966 framställdes också 50 t uran i oxidform från Kvarntorpsskiffen.
Vattenfyllda dagbrott och slagg från skifferoljeutvinningen kan idag studeras i området. Mest spektakulär är den enorma slaggdeponi som höjer sig över Närkeslätten. Slagghögen slagghögen reser sig 157 m över slätten och utgör idag Närkes högsta punkt! Energiinnehållet i slaggen brinner fortfarande och man har uppmätt temperaturer på 700 grader inne i högen. Uranet som sönderfaller och är aktivt under lång tid framåt utgör också en allvarlig risk. Problemen med läckande förorenat vatten från högen finns kvar efter 70 år och kommer inte att upphöra inom överskådlig tid.

Ranstad

I Ranstad, på kanten av Billingen i Västergötland, startades 1965 en brytning av alunskiffer. I ett dagbrott som till slut omfattade cirka 20 ha bröt man alunskiffer och framställde totalt cirka 250 ton uran vilket idag skulle räcka till cirka 2 månaders drift i svenska kärnkraftverk. Alunskiffern är en tät bergart som i naturen ogärna släpper ifrån sig sitt farliga innehåll. För få fram uranet, vars halt i skiffern är cirka 70 ppm, måste skiffern lakas med syra för att uran och andra ämnen ska lossna från ytan. Ju större yta som kan angripas av syran desto mer uran kan utvinnas. Därför mal man ner skiffern till småpartiklar. Om man mal ner ett ett fyrkantigt skifferblock med sidan 1 m till sandstora block med sidan 1 mm så ökar skifferns frilagda yta 1000 gånger.
Restprodukten när man lakat ur uranet blir därför en finkornig lakrest som innehåller alla alunskifferns farliga ingredienser inklusive det uran som stannat kvar inne i de små sandkornen dit lakning inte nått. I princip måste ju vanadin tas fram på liknande sätt så länge ingen ny fungerande och beprövad teknik har testats.
I Ranstad fyllde man dagbrottet med vatten efter avslutad brytning och bredde ut den farliga och sura lakresten över ett 25 ha stort område intill fabriken. Lakresten täcktes med ett kalklager för att motverka syran i lakresten samt täcktes med morän och jord. Allt regn och annat vatten som når lakresten med sitt sura innehåll gör att ytterligare lakning eller vittring fortsätter och förorenat lakvatten från upplaget förorenar än idag vattendragen kring område. Kostnaderna för återställning har hittills varit 250 miljoner och kommer även framöver att kosta ytterligare minst 250 miljoner. Allt detta för att framställa 250 t uran vars marknadsvärde bara var en tiondel av kostnaderna. Uranbrytningen lades ner 1969 men aktualiserades sedan vid två tillfällen på 70-talet av LKAB. Opinionen mot dessa planer blev dock så stor att gruvbolaget inte gick vidare. Om LKAB fått fortsätta utvinningen på 70-talet skulle det kräva ytterligare 0,8 kvkm areal för nya dagbrott varje år. Det motsvarar 40 gånger mer areal än det dagbrott som fanns på 60-talet – per år.

Onslunda

På 70-talet mutade gruvbolaget Boliden in ett stort område av alunskiffern mellan Onslunda och Andrarum. Avsikten som angavs i ansökan var att framställa uran. Stora dagbrott på 300×300 m och 100 m djupa skulle enligt planerna tas upp på den bördiga jordbruksmarken norr om Onslunda. All skiffer från dagbrottet skulle fraktas till en processanläggning, malas ner och urlakas på uran så som gjordes i Ranstad enligt ovan. Sedan skulle den farliga och svårhanterade lakresten köras till dagbrottet och tippas ner medan ett nytt dagbrott togs upp norr ut.
Så ville man fortsätta upp mot Andrarum i en serie av nya dagbrott.

Motståndet i trakten mot denna våldtäkt av landskapet och de befintliga näringarna var kompakt sedan alla hade förstått vad det handlade om. Vårt viktigaste argument mot projektet gällde grundvattnet. Lakresten som skulle placeras i dagbrottet, vars undersida bestod av några meter tjock alunskiffer, skulle med all sannolikhet läcka ner till underliggande bergart via sprickor som bildats under miljoner år då skiffern utsatts för förkastningar, jordbävningar och diabasgenombrott. I den underliggande sandsten rör sig mycket vatten och där har många sina djupborrade brunnar eller gemensamma vattentäkter. Alunskiffer, som kanske är 400 miljoner år gammal, har under denna långa tid utsatts för rörelser i berggrunden, Förkastningar, jordbävningar, diabasgenombrott från jordens inre med mera. Att då lita på att lakresten kan ligga i dagbrotten utan framtida problem är hårresande. Och dessa planer gjordes upp av vårt seriösa gruvbolag Boliden. Företaget backade ur efter våldsam kritik och som de själva säger osäker ekonomi i projektet.

Österlen

Nu är det dags igen när Scandivanadium kommer och med den usla minerallagens hjälp mutar in stora delar av Österlen. Markägare, lokalbefolkning, intresseorganisationer, politiker, jordbrukare, turistföretag och alla andra är maktlösa. Nu måste alla förstå vad som kan komma i nästa steg – brytning och utvinning av vanadin. Nyligen läste jag att företrädare för bolaget yttrade att man inte skulle oroa sig – för brytning kanske inte blir av!

Vanadin bryts på många håll i världen. Oftast i berggrunder som magnetit eller liknande där restprodukten bara innehåller en bråkdel av de ämnen som finns i alunskiffer. Metoden för att utvinna vanadinet är åter urlakning ur ett material med stor anläggningsyta kombinerat med andra kemiska processer. Men restprodukter som slagg och lakvatten med en volym överstigande den utbrutna volymen måste deponeras – och alla problem med lakrestdammar som läcker eller som i många fall brister finns.

En av dagens vanadingruvor som sannolikt använder modern teknik finns i Sydafrika. Mokopane Vanadium Project i Limpopoprovinsen. Man säger sig ha en total vanadinresurs på 298 Mt (det framgår inte om resurs avser mängden bruten malm eller mängden vanadin som finns i den malmen). Men man räknar med att få fram 10000 t vanadin per år i den gruvan. Gruvområdet med dagbrott är idag 60 kvadratkilometer stort. Här bryter man malmen på djupet eller i sidan av berget. På Österlen innehåller det översta lagret av skiffern mest vanadin. Därför vill man bryta cirka 10 m av skifferlagret. Om man jämför med Boliden ovan så innehåller ett av deras dagbrott 9 miljoner kubikmeter skiffer. Om man bara bryter 10 m tjockt lager behöver man ett fyrkantigt dagbrott med nära en kilometers sida för att få fram samma mängd skiffer som i ett av Bolidens dagbrott!

Vanadin förekommer i låga halter i dictyonemaskiffern. Gislövshammar, ett av de inmutade områdena, har t.ex. enligt gamla borrningar (Westergård) 0,14 – 0,30 procent vanadin. Nu har vanadin och skiffer olika densitet men i stora drag behöver man grovt räknat 300 kbm skiffer för att utvinna 1 kbm vanadin. På grund av den låga halten vanadin och det tunna lager man bryter blir det stora arealer som behövs. Särskilt om bolaget vill ta hela resursen som enligt uppgift är 400 Mt – det är i alla fall den information som deras finansiärer får.

Om man ska bryta efter stripminingprincipen så friläggs skiffern först från morän, matjord mm. Sedan bryts skiffer till 10 m djup, vanadinet tas fram och lakresterna dumpas i hålet. Sedan läggs morän och jord tillbaka och formas till ett nytt landskap. Så arbetar man sig fram och tar upp nästa dagbrott. Landskapet med sin jordbruksmark, dräneringar, stenmurar, träd, buskar, vattendrag och gamla kännemärken ersätts av ett nytt landskap som som byggs upp. Detta sker ju också i de tyska brunkolsdistrikten. Vi förlorar vår historia! 
Men vi kan också få stora bestående problem med den deponerade lakresten som nu ligger och vittrar strax under markytan. Och som via sprickor och vattendrag kan nå vårt omistliga grundvatten i sandstenen under skiffern.
Göran Gustafson, text och foto (utom bilden från Mokopane som är från Google Earth)